Där vape och vin möts…
”Toner av citrus, en fyllig eftersmak, en lätt rökighet i botten.” Det låter som en anteckning från en vinprovning eller en cigarrlogg, men samma sorts språk dyker i dag lika ofta upp när folk beskriver en engångsvape. Det är ingen slump. Det är en hel smakkultur som vandrat från vinglaset till fickan, och den säger mer om hur människor pratar om smak i stort än om någon enskild produkt.
Smakspråket är äldre än du tror
Innan 1984 fanns det knappt något gemensamt sätt att prata om vin på. Beskrivningar stannade vid vaga ord som ”elegant” eller ”mjuk”, ord som lät fint men inte gav någon konkret bild av vad som faktiskt fanns i glaset. Det var sensoriska kemisten Ann Noble vid University of California, Davis, som löste det med det som kom att kallas Wine Aroma Wheel, ett hjul som delade in vinets dofter i konkreta, namngivna kategorier, från frukt och blommor till jord och trä. Noble konstaterade själv att problemet var enkelt: utan specifika ord går det inte att kommunicera, folk föddes helt enkelt inte med ord för dofter. Hjulet har sedan dess färglagts, översatts till åtta språk och blivit en av de mest inflytelserika idéerna i vinvärldens historia.
Det Noble egentligen uppfann var inte ett hjälpmedel för vin, hon uppfann ett sätt att prata om smak över huvud taget. Samma struktur, konkreta kategorier i stället för vaga superlativ, spreds därefter till whisky, där rökighet, sötma och fatlagring blev det gemensamma språket, och till cigarren, där jord, läder och kryddighet fyllde samma funktion. Att engångsvapens flavour-kultur i dag lånar exakt samma ord, toner, profil, eftersmak, är knappast en tillfällighet. Det är fjärde generationen av samma idé: ge en känsla konkreta ord, så blir den möjlig att dela med någon annan.
Från cigarrummet till fickan
Skillnaden är förstås ritualen. En cigarr eller ett glas whisky kräver tid, ett rum, ofta sällskap. En billig vape ryms i en ficka och kan tändas på trettio sekunder mellan två möten. Det är lätt att avfärda det som motsatsen till finsmakarkultur just av den anledningen, men vokabuläret som vuxit fram runt den säger något annat. Fruit ice-kategorin pratar om samma balans mellan sötma och friskhet som en sommarvin. Tobaksprofilerna, ofta byggda kring karamelliserad sötma snarare än rök, försöker medvetet fånga samma djup som en riktig tobaksblandning utan att kopiera den rakt av. Mentolvarianterna beskrivs i kyla, styrka och hur länge känslan sitter kvar, ett ordval som är rakt hämtat ur samma bok som beskriver en whiskys ”finish”.
Det är värt att vara ärlig om vad det här vokabuläret faktiskt är och inte är. Vinets druvsorter och ursprungsbeteckningar är reglerade och kontrollerade, en Chablis måste faktiskt komma från Chablis. Vapesmakernas beskrivningar är i stället tillverkarnas egna, utan någon extern standard som håller dem ärliga. Det gör inte språket meningslöst, men det är ett marknadsföringsspråk lika mycket som ett smakspråk, värt att komma ihåg innan man tar en tillverkares egen beskrivning för objektiv sanning.
Smakhjulet för vape
Fyra kategorier dominerar i princip hela marknaden i dag, var och en med sin egen logik.
Frukt och is
Den i särklass största kategorin, byggd på samma princip som ett fruktigt, friskt vin: sötma i förgrunden, syra som balanserar, och en kylande känsla i eftersmaken som ska likna en kall klunk snarare än mentolens skarpa stick. Bär, tropisk frukt och citrus är de tre underkategorier som återkommer oftast, ofta blandade två och två för att undvika en alltför endimensionell smak.
Mentol och kyla
Den renaste, mest linjära kategorin. Här handlar allt om två variabler: hur kraftig kylan är, och hur länge den sitter kvar efteråt. En lätt mentol jämförs ofta med en flik tuggummi, medan de kraftigaste varianterna beskrivs i nästan samma ordalag som en riktigt torv-tung whisky, ”rensande”, ”skarp”, ”kräver att man vänjer sig”.
Tobak
Den kategori som mest medvetet försöker låna auktoritet från en äldre tradition. I stället för att kopiera cigarettens rök bygger de flesta tobaksprofiler på karamell, vanilj och en lätt beska, en sötad tolkning snarare än en bokstavlig efterlikning. Det gör kategorin mer besläktad med en söt whiskys fatkaraktär än med en faktisk cigarett.
Måttstocken för hur komplex en riktig tobaksprofil kan bli hittar man i cigarrvärlden snarare än i vapeskåpet. Davidoff The Late Hour, en av cigarrerna i vår egen genomgång av årets bästa nyårscigarrer, beskrivs med toner av svartpeppar, mörkrostat kaffe, läder och trä, byggt på tobak lagrad i gamla whiskyfat. Winston Churchill, som enligt samma genomgång rökte mellan åtta och tio cigarrer om dagen och höll ett eget rum för mellan två och fyra tusen cigarrer på Chartwell, hade knappast känt igen en fruktig vapeprofil som tobak. Men den strukturen, peppar, kaffe, läder, trä, är exakt det register vapeindustrin försöker låna auktoritet från när den kallar en smak ”tobak”, även om resultatet sällan kommer i närheten av komplexiteten.
- Läs även: Hur röker man cigarr?
Dessert och sötma
Den mest maximalistiska kategorin, med smaker som ska påminna om allt från vaniljglass till kanelbulle. Här är balansen den svåraste konsten, för mycket sötma och profilen blir endimensionell på samma sätt som ett övermoget, okomplicerat vin. De mer uppskattade varianterna i kategorin bygger, precis som ett bra dessertvin, in en syra eller beska som bryter av sötman i stället för att bara addera mer av den.
Så landar vi
Ann Noble löste ett problem med ord för vin 1984, och samma lösning har sedan dess spridit sig till nästan varje bransch där smak är svårt att beskriva men lätt att uppleva. Att engångsvapens flavour-kultur i dag låter som en vinprovning är inte konstigt, det är samma mänskliga behov som drev fram hjulet från början: ett sätt att sätta ord på något som annars bara går att peka på och säga ”den där”. Hernö Botanical Gin byggde nyligen ett helt statement kring motsatsen, att skala bort i stället för att lägga till. Samma spänning, mellan maximalism och renodling, går igen i vilken smakkultur man än tittar på, cigarren, whiskyn eller den senaste flavour-trenden i fickan.
